Förhärligandet av familjen Barbaro av Giovanni Battista Tiepolo
Förhärligandet av familjen Barbaro

Om girighetens barbari

Absolut girighet är ett uttryck för rädsla. Diogenes från Sinope tålde inte någondera.
Publicerad: 2026-07-21 — Uppdaterad: 2026-09-13

Rikedom fördärvar, och astronomisk rikedom fördärvar astronomiskt. Patricierfamiljen Barbaro från Venedig hade allt. I tusen år. Mot slutet av sin storhetstid byggde de en kyrka utan några kristna symboler, fylld med avbilder av dem själva. I sitt palats lät de måla en jättetavla med titeln Förhärligandet av familjen Barbaro. Absolut girighet är ett uttryck för rädsla. Likaså deras desperata självförhärligande.

Snart tog deras lycka och överflöd slut. Det sägs att familjen Barbaro slocknade med två bröder som bodde i källaren. Så förgår världens härlighet . 

Diogenes från Sinope föddes omkring år 400 f. Kr. I en förmögen bankirfamilj. Som ung var han tvungen att lämna Sinope på grund av någon skandal vars detaljer historien glömt. Han såldes som slav. Det sägs att man på slavmarknaden frågade Diogenes vilka färdigheter han hade. Han svarade att han var kunde styra över män. Om någon kunde leverera en verbal knockout, så var det Diogenes. Han hade förlorat sin förmögenhet och sin framtid, men hade odlat en attityd. 

På tal om attityder, jag brukade tro att liberalismen en gång var en positiv kraft i samhället. För under 1800-talet hade de gamla, stelbenta traditionerna blivit ett verkligt problem. Och liberalerna behövdes för att förändra det. Sedan läste jag om hungersnöden i Sverige och Finland 1866–1869. Efter ett regnigt 1866 följde det extremt kalla 1867, och torkan 1868. Skördarna slog fel gång på gång. De fattiga svalt ihjäl och mänskor tvingades äta gamla kläder och bark. I Finland dog var tionde mänska. Men den liberala överklassen oroade sig för att hjälp kunde rubba den ekonomiska balansen. Till och med utländskt bistånd som hade samlats in i Storbritannien hölls tillbaka i Sverige. Endast de som kunde bevisa att de hade möjlighet att återbetala stödet fick hjälp. Det är liberalismens sanna ansikte och de rikas barmhärtighet. Barnen i Blekinge fick dö, det enda som sipprade ner till dem var misstro och förakt. Det är värt att minnas. Den ekonomiska liberalismen har alltid haft en motbjudande, irrationell inställning. Då som nu. 

Åderklämman på rikedomen

Hur kan man rättfärdiga att man inte hjälper en svältande grannes döende barn? Att inte avstå från isen för den Svenska punschen, för att hjälpa till? Självklart kan du inte göra det, eftersom det skulle rubba balansen, Den naturliga ordningen. Portrait du docteur François Quesnay (1694-1774), médecin et économisteOch du hämtar ditt argument från François Quesnay, Ludvig XV:s kirurg. Quesnay reagerade mot det strypgrepp som merkantilismen utgjorde. För läkaren var merkantilismen en åtsnörning av ekonomins cirkulation, dess blodomlopp. Ekonomin är en självläkande, balanserande organism som måste lämnas ifred, hävdade fysiokraterna. Detta är en villfarelse, och den perfekta ursäkten. I sitt sammanhang hade fysiokraterna inte fel, men idén har förlorat all relevans. Utom som ursäkt. Självklart finns det ingen helig balans att upprätthålla i den moderna ekonomin. Det fanns ingen sådan år 1867 heller. 

Ekonomi handlar om att endast ta hänsyn till det man förstår, och att vara bergsäker på utfallet. Att se siffror som ideologi. Ekonomernas upphöjda ställning är orsaken till många av mänsklighetens gissel. Det har tyvärr inte förändrats sedan Quesnay. 

Den rike mannens hus

Det sägs att Diogenes blev inbjuden till en rik mans hus, en man vars namn världen har glömt. Golvet, väggarna och möblerna var praktfulla och kostbara. Därför bad värden Diogenes att inte spotta på golvet. Diogenes spottade honom i ansiktet. Tillfrågad varför, svarade han att det var den enda smutsiga fläcken han kunde hitta. Vi minns Diogenes namn. 

Diogenes var förmodligen inte en trevlig bekantskap. Men det är svårt att inte beundra honom, precis som Alexander den store gjorde. Han hade varit rik, han hade svultit. Han bodde i en kruka och kallades för hund. När han blev känd erbjöds han kanske ett tryggare liv. Men Diogenes hade lärt sig att avsaknaden av egendom gjorde honom fri. Och han genomskådade de rika och mäktiga. Förutom Alexander den store, honom bad han som bekant att träda åt sidan. Ur vägen för solen.

Om jag inte vore Alexander, ville jag vara Diogenes!

Alexander III av Makedonien

 

Diogenes var inte den som kompromissade. Detsamma kan sägas om en helt annan man, vår Frälsare. Och vi vet alla vad Han sade: Jag säger er återigen: Det är lättare för en kamel att passera genom ett nålsöga än för en rik man att komma in i Guds rike.

Bäva för det.

Kommunisterna försökte följa kristna värderingar i sin ekonomiska politik, samtidigt som de i alla andra avseenden vände sig bort från Herren. De blev den absolut ondskans lakejer. Denna synd verkar även åt andra hållet. Om man försöker vara kristen på andra sätt, men glömmer bort Herren när det gäller pengar, hör man ondskan till. 

Den låsta dörren

I en nära postapokalyptisk framtid blickar en enorm stålport ut över det som en gång var en bördig slätt. 

En trästav knackar på porten. Skärmen vid dörren tänds till slut, den förbryllade invånaren tittar ut. Han ser en gammal, skäggig, man i det starka solljuset. Den gamle lyfter sin lampa mot skärmen. Sedan blåser han ut oljan, vänder sig om och går, mumlande.

— Jag letar efter en mänska.

Bryan Johnson ropar efter honom.

— Jag trodde att det inte fanns någon där ute längre, vem är du?

— Det är jag, hunden. Jag kom för att be om en tjänst.

— Vad vill du?

— Begrav mig med ansiktet nedåt när jag dör, är du snäll. För snart kommer allt att vändas upp och ner.

Artikeln är slut