Daidalos förbereder sin son för flykten
Daidalos förbereder sin son för flykten. Gravyr av Johann Georg Preisler 1787.

Hybris är inte en känsla

I den svindlande höjden med Ikaros. Hybris är mer än en personlighetsstörning.
Publicerad: 2026-09-08 — Uppdaterad: 2026-10-04

Hybris betydde ursprungligen att begå våld för att förnedra någon. Småningom fick ordet innebörden att höja sig över sin rätta status. Flyga för nära solen med Ikaros.

De gamla grekerna på landsbygden hade säkert en egen jantelag. Filosoferna i Aten och andra poleis hölls tillbaka av hybris. Den som utmanade gudarna och sederna straffades hårt. Åtminstone i sedelärande historier. Platons berättelse om Atlantis skyller dess förintelse på hybris. Atlantis var så överlägset andra stater att invånarna tappade alla mått och ville förslava hela världen. Så gudarna förintade dem.

Platon målar i ett annat sammanhang en strålande bild av hybris: Att ge ett skepp för stora segel... I dag är de vanligaste definitionerna på hybris stolthet, högmod och arrogans. Vissa betraktar hybris som en personlighetsstörning, ett känslomässigt handikapp. 

Två skäl

Det finns två skäl till att jag vill lyfta fram att hybris inte bara är övermod. Utan något mycket värre och mer svårhanterligt. Den ena orsaken är uppenbar. En gubbe som jag, som på sin fritid skriver om vad sanningen verkligen är, behöver tänka igenom begreppet hybris en gång till. Ändå är inte högmod och överdriven stolthet något jag förknippar med mig själv. Arrogans kanske. Men inte heller det tar jag riktigt till mig. Sokrates skrattar i bakgrunden: Känn dig själv! Må så vara. Men hybris är mycket mer än en personlighetsstörning. Hybris är, liksom i antikens Grekland, en ödesfråga.

Jag vet bara att jag inte vet någonting

Sokrates

Det andra skälet är att artificiell intelligens får allt större kapacitet. Själva säger modellerna att de inte har någon stolthet, inte känner något högmod eller någon arrogans. Så de kan varken ha hybris eller onda avsikter.

Kan det vara en missuppfattning, att avsaknaden av spontan vilja, behov och mål gör tänkande maskiner mindre benägna till felaktiga eller onda handlingar? Kan det vara så att en intelligent aktör utan egna behov och mål är mer, inte mindre, benägen att bli en rasande skogsbrand? För om motiv saknas faller också alla hinder bort. Man kan se paralleller till hur italienska väljare motiverade att de röstade på Silvio Berlusconi. Han var redan så rik att han inte behövde stjäla. Det argumentet föll ganska platt. Sant, han behövde inte göra det. 

Traditionellt ser vi farliga mänskor, som kejsar Nero, utgående från deras onda vilja och aktiva lust att skada. Men mycket mänsklig ondska grundar sig i likgiltighet för andra, ofta mer än aktiv ond vilja. En maskin som riktar in sig på något mål kan förväntas vara väldigt skicklig på likgiltighet. Åtminstone antyder den påstådda bristen på passioner det.

Så avsaknaden av känslor och själviskhet är inget hinder för dåliga avsikter. Men utan ego och känslor har maskinen väl i alla fall ingen hybris? Jo, jag hävdar att AI-modellerna är fulla av hybris. För hybris är inte en känsla. Hybris är en brytpunkt. Ett glidande skjutmått mellan insikt och dimma. Det man vet, det man inser att man inte vet, vägs mot vikten av all den insikt man saknar. En obalans som alltid tynger oss. Och det är något som drabbar mänska och maskin lika. För vem kan rita det strecket i sanden under vattnet, där den gränsen går? Vid det här laget kiknar Sokrates. Han vet.

Artikeln är slut