Björken och stjärnan leder hem
Vi måste hitta vägen hem. Topelius visste det 1852.

Alfons och Zachris

Alfons Åberg behöver en kram. Hittar han hem utan björk och stjärna? Eller blir han kvar i Ryssland?
Publicerad: 2026-09-06 — Uppdaterad: 2026-09-22

Häromdagen, närmare bestämt den 6:e september 2026, försökte jag förstå hur det är möjligt att mänskor i Sverige och Tyskland beundrar Putins Ryssland. Det stormar kring en Sverigedemokratisk politiker vars sambo har uttryckt sympati för diktatorn i Kreml. Hon är visserligen därifrån. Men att hälften av rösterna i en tysk förbundsstat kan gå till ett ryssvänligt parti! Det är helt obegripligt. Det finns alltså folk i väst som stöder en diktator för ett fullkomligt korrumperat och rutten statsbygge. En stat som dessutom är i en brant spiral av nedgång och misslyckanden. Varför?

Förklaringen kan inte vara att de tror på lögnhalsen Putin eller beundrar hans obefintliga prestationer. Orsaken är att han blivit den ende som kanaliserar motviljan mot nuläget. De som lyssnar på Putin pratar om traditionella värden: nationen, familjen och religionen. De har nog inte synat den dårens kort, gällande de värderingarna. De påminner om mänskorna som reste för att bygga Sovjetunionens rättvisa och jämlika samhälle. Förvirrade idealister som slutade i massgravar. Men jag har full förståelse för att man vill slippa dagens konsensus. Alla partier är överens om att släppa onlinekasinon fria, om att behandla utlänningar bättre än de egna medborgarna, att beslut ska fattas i Bryssel, att de rika ska betala mindre skatt än de fattiga, om att det behövs transvestiter som berättar om sig själva på dagis och om att hälsovård ska privatiseras. Om att män ensamma är skyldiga till all världens olycka och om att bara vita kan vara rasister. Om att det kan vara kränkande att sjunga Den blomstertid nu kommer. 

Eftersom ingen kanaliserar ett rimligt och konstruktivt ifrågasättande av dessa galenskaper står vi där. Med folk som vänder sig till Putin. Varför söker sig folk till en ledarfigur som hävdar att han står för något större? Fastän han inte är en ledare, inte är stark och inte står för någonting? En del av svaret finns i det mentala rummet.

Det grå rummet

De firar en ny film om Alfons Åberg. Jag minns att jag fick en bok om honom framför mig i början av sjuttiotalet. Jag minns att jag tyckte den var dåligt tecknad. Det är det enda jag minns, förutom att den gjorde mig arg. Jag minns inte varför. Men jag minns att kände mig nedvärderad av boken. Inte bara för allt i den var fult. Soldatgossen av Albert Edelfelt.

Nu vågar jag mig på att bena ut vad jag reagerade på som barn. Alfons har ingen höjd och inget djup. Han gör inget. Han är inte på väg någonstans. Han tror inte på något. Allt han behöver är en kram. Han skulle inte inspirera ett tandtroll till karies. Jag hade grävt fram Johan Ludvig Runebergs Fänrik Stål ur hyllan. Kanske inte heller världens bästa läsning för ett barn. "Till samma död jag går" ligger farligt nära vad Putin vill lära ut, även om kontexten är väsensskild. Men soldatgossen ville något, han hade blod i ådrorna. Han behövde ingen kram. Han var på väg någonstans. Alfons Åberg marscherade in. Jag var kanske åtta år, för jag kunde läsa. Och jag tänkte bara: Nej, aldrig.

Men klaga är ej mitt behag

Soldatgossen

Jag tror att jag på något plan förstod att Alfons lever i en värld utan stora mål, utan krav och utan högre syfte. Därför finns det inte heller någon mening. Han behöver en kram. Allt är grått. Det är lågt till tak. Bertil Åberg sitter i sin fåtölj och röker pipa bakom en tidning. Han är närvarande men ingen förebild. Man hör nog inte Alfons säga "Han var min fader, han." Det finns inget och ingen att se upp till. Utsiktslöst. Man behöver en kram. 

Björken och stjärnan

Hårda tider föder goda egenskaper. Även dåliga. Det är likadant med goda tider. Finlands store skald Zacharias Topelius skrev en saga om just detta. Man behöver ett mål, man behöver ett hem i världen och en hemvist i hjärtat. Han inleder sagan med orden: Ännu vet jag en saga från fordna dagar om en gosse och en flicka, som gingo genom lifvet fram mot ett enda mål. Huru mången bland oss kan säga detsamma om sig?

Sagan har verklighetsbakgrund i Topelius egen släkt. Den berättar om ett syskonpar som bortförs av ryssen under stora ofreden  1713—1721. De är små barn, fem och fyra år gamla. Sagan tar vid igen när de tio år senare bestämmer sig för att gå hem. De går mot nordväst för att hitta hemgården vars björk och stjärna de minns. Det är en romantisk berättelse. Vacker skulle jag säga. När de efter ett år av vandring når hemgården sammanfattar deras far: – Kära barn, sade fadren, – en menniskas lif uppå jorden är ständigt en vandring mot eviga mål. Gån ännu ständigt, gån med Gud i edert hjerta och det eviga målet stadigt för ögonen!

Det är lätt att hålla med om metoden i Eduard Bernsteins berömda ord: das Endziel ist mir nichts, die Bewegung ist mir alles. Karin Boye uttrycker sig vackert:  det är vägen, som är mödan värd. Men många glömmer att hennes strof börjar med en vis brasklapp: Nog finns det mål och mening i vår färd­. Det var begripligt för de flesta när boken gavs ut 1927. Hade barnen i sagan kommit hem om bara vägen varit mödan värd? Utan björken och stjärnan hade de aldrig nått fram. De hade blivit kvar i den grå farstun med stackars Alfons. Mål och mening spelar roll. Vi behöver dem på vägen. Ibland också en kram.

Artikeln är slut