Bild från Apollo 11, NASA.
Apollo 11 såg vår jord på avstånd. Unik och vacker, kan hon älska sina barn? Bild: Apollo 11, NASA

Kan mänskan bli en positiv kraft på Jorden?

Mänskan är problemet. Men den insikten har inga lätta svar med sig. Kan vi lära oss av de värsta klimatbovarna, träden?
Publicerad: 2025-03-23 — Uppdaterad: 2026-09-26

Jorden är hem för otaliga olika existenser. Kan det komma en dag, då mänskan är en uppskattad vän för dem? Frågan låter absurd när man reflekterar över vad vi är idag. Det ligger nära till hands att alla djur eller växter, som eventuellt kan tänka tanken, önskar oss dit pepparn växer. Mänskan är privilegierad på så många sätt. Men hon är inte döv för den här aspekten. Tvärtom påverkas vår syn på oss själva fundamentalt av våra missgärningar. 

Jag tror att många, kanske särskilt unga mänskor, har svårt att förlika sig vid den roll vår art har tagit sig. De vill inte vara rövaren och våldsmannen i livets berättelse. Pessimismen om mänskans roll har förts till sin yttersta konsekvens av Pertti Linkola, Theodore Kaczynski och Derrick Jensen. Det hat mot vår egen art som de verbaliserat är inte sunt eller konstruktivt. Det är ändå inte svårt att förstå att en pessimistisk och hårdför tolkning kan leda dit. I det här inlägget vill jag försöka argumentera mot deras grymma syn på livet och mänskan. Utan att ifrågasätta själva problemet.

Ligisterna som blev uppbyggligheten gestaltad

Det finns ett tidigare exempel ur jordens historia som jag tycker är både skräckinjagande och hoppfullt. Under den geologiska perioden Devon för omkring 400 miljoner år sedan bredde en ny typ av växter ut sig på land. Pinus Sylvestris De gav upphov till en extrem klimatkris och orsakade den så kallade Karooistiden som varade i hundra miljoner år. De skyldiga organismerna var träden. Deras stammar består av lignin som under Devon inte kunde brytas ned av någonting. Träden trängdes överallt på land, där det tidigare bara fanns låg växtlighet. Men deras lignin var onedbrytbart så marken täcktes av döda träd. Atmosfärens koldioxid minskade kraftigt då kolet samlades i de döda stammarna. 

Träden är själva sinnebilden för ekologi, men var för 400 miljoner år sedan ett gäng av ligister. De orsakade en oerhört utdragen istid och höjde syrehalten i atmosfären så att insekterna blev jättar. Först då svamparna i marken lärde sig att bryta ned ligninet återställdes balansen. Och i sitt samarbete med träden gjorde svamparna skogen möjlig, som vi känner den idag. Man vet inte hur stor svamparnas roll var, eftersom också till exempel upptorkande sumpmarker kan ha hjälpt till att lösa problemet. 

Idag när jag ser ett träd kan jag inte tänka mig en mer uppbygglig och underbar varelse. Kan vi också göra en sån resa?

Det finns en parallell som kanske betyder något. Havets alger och växtplankton låg onedbrytbara på havsbottnen. De blev den olja vi gör plast av, plasten som nu lagras överallt. Onedbrytbar.

Mänskan är något nytt

Vi är de första kultur- och teknologibyggarna på jorden vad vi vet, kanske rent av i universum. Det är inte konstigt att vi begår både misstag och illgärningar. Tänk om vi varit de andra, eller tredje, i ordningen? Så mycket svårare allt hade varit. Samtidigt som vi säkert hade haft modeller både att efterlikna och ta avstånd från.  

Så länge hon funnits har mänskan satt djupa spår i sin omgivning. Mest av allt genom att använda eld. Den var vår stora innovation och den har förändrat både planeten och våra kroppar. 

Det finns en trovärdig teori som säger att de epidemier som spanjorerna förde med sig till Amerika var en viktig delorsak till den så kallade Lilla istiden. Det med moderna mått primitiva jordbruk som indianerna bedrev var i så fall nog för att höja temperaturen globalt. När de tragiskt nog dog i miljontal av smittkoppor och andra farsoter krympte jordbruket ihop och skogen bredde ut sig igen. Och därför blev det förfärligt kallt i Nordeuropa. Om detta stämmer säger det mycket om vår roll i livets kretslopp, redan långt före kolkraft och bilar.

Det är lätt att förfasas över den skada vi gjort. Det går inte att bortse från att miljöförstörelsen är vårt verk och vårt fel. Har då de tänkare fel som säger att mänskan borde utrotas eller åtminstone minska radikalt i antal? 

Bortsett från att det är moraliskt ohållbart att sträva efter något sådant, så finns det också andra problem med den visionen. Låt säga att jorden nu, vid sin medelålder, skulle slippa sin besvärliga ohyra. Skulle då idyllen och harmonin vara återställd? Säkert. För en tid. Men om vi nådde kulturbyggarstadiet nu, kommer ingen annan att göra det snart? Särskilt om vi försvinner? Bläckfisken och kråkan, av Torikai Kizō Högst sannolikt kommer nästa kulturbyggare inom några miljoner år. Kanske en annan primat? Eller varför inte någon av kråkfåglarna. Sin minimala hjärna till trots är de smarta nog att känna igen ansikten, använda verktyg och tänka kreativt. Deras enda begränsning jämfört med oss är avsaknaden av händer. De kunde utveckla ett abstrakt språk, kanske har de redan börjat på det. För att inte tala om bläckfiskarna. Intelligenta, har förmågan att kommunicera med färger och mönster, extremt viga och med många händer. Deras enda begränsning är att deras livscykel är så kort och att de inte är samhällsbyggare. Men på sikt kan de säkert förändra sina förutsättningar. Om jag gissade på nästa i kön skulle det tveklöst vara en bläckfisk.

Om mänskan packar ihop sina elddon och försvinner gör hon plats för en smart bläckfisk. Den som börjar bygga städer i havet och lär sig prata om trianglarnas vinklar och livets mening på sitt supersnabba optiska språk. Den kommer att ta längre tid på sig att tämja elden. Men kommer den inte att skada miljön alltefter som framgångarna kommer? Kommer den att begå "mänskliga" svagheter, dumheter och excesser? Jo, tyvärr.

Att utplåna mänskan löser inga problem. Det är vår uppgift att lära oss, bättra oss och göra det som träden gjorde. Bli goda medborgare. Kanske kan vi göra en insats och en dag vända vårt saldo. Bli en positiv kraft. Kanske kan det komma en dag då kajorna tittar på oss som vi tittar på träden – dom där är nog ganska nyttiga, i alla fall. Ett par avvärjda meteorer kunde fixa det. Och om historien utvecklar sig så lyckligt, då får vi chansen att lära oss handskas med de där sluga bläckfiskarna.

Artikeln är slut