Den verkliga sanningen
Tanken och världen. Omfamnande varandra från var sitt håll. Och alltid skiljs de åt, av så mycket. Som mänska måste man lära sig att ingen tanke når ända fram. Samtidigt kommer man ingenstans om man tvekar och tar hänsyn till alla undantag.
Vi måste nöja oss med sanningen. Någon enstaka gång nuddar den vid verklighetens slöja. Det är den insikten som äpplet gav oss. De flesta levande varelser kan bara reagera. De kan förutse höst och vår. Men inte mycket mer. Vi är annorlunda, men ändå inte. De gamle såg mänskan som någonting mellan gudarna och djuren. En modernare syn är kanske att vi bara är de främsta bland likar. 
Just för att verkligheten är onåbar för oss är sanningen så viktig. Den är en skiss, ett suddigt foto, Platons skuggor på grottans vägg. Men den är vad som gör oss till mänskor. Det som ormen pekade på. När vi blev medvetna, tänkande varelser försvann alla ursäkter. Vi måste förstå, hitta rätt och stå för vårt val. Och när vi inte längre styrs av naturen måste vi låta oss ledas av sanningen, vår uppfattning om verkligheten. Våra ögon öppnades, men vi blev inte som Gud. Ormen, som alla skickliga bedragare, vävde in sin lögn i sanning.
Sanning bygger gemenskap
Det är genom att enas om sanningar som vi kan bilda samhällen. Tack vare dem kan vi lita på varandra. Med sanningens hjälp kan vi förstå och sympatisera. Ett samhälle där lögnen är accepterad drabbas av många olyckor. Idag är väl det ryska "vranyo" det mest omtalade exemplet. Därför kan det vara värt att minnas att öst inte alltid varit förknippat med lögnaktighet. De gamla perserna, nog så problematiska på många andra sätt, var kända för att respektera sanningen. Utgångspunkten var den zoroastriska religionen som betonade att ljuset och sanningen stod mot mörkret och lögnen. Däremot var de gamla grekerna benägna att beundra en skicklig bedragare, som Odysseus. Enligt Herodotos uppfostrades persiska ynglingar att rida väl, bemästra bågen och att tala sanning. Han lyfte fram persernas ärlighet delvis som en mindre smickrande jämförelse med grekerna.
Herodotos ansåg att grekerna riskerade att fostra lögnare, då retorik blev kärnan i deras utbildning. Sofisterna var en framväxande skola vid Herodotos tid. De ansåg att inget går att veta och att mänskan är alltings mått, eftersom inget varar och bara finns i det ögonblick det iakttas. Platon lyfte fram och skärpte Herodotos kritik av sofisterna, som kunde vara Putins hovfilosofer idag. Så det är lätt att hålla med Herodotos och Platon.
Jimmy Carter säger ifrån
Politiker brukar ofta ifrågasättas när det gäller ärlighet. Samtidigt heter det att vi har de politiker vi förtjänar. Så ärlighet varar längst, och det gäller att föregå med gott exempel. USA:s president Jimmy Carter stack verkligen ut nacken under sin första presidentkampanj 1976.
— Jag kommer aldrig att ljuga. Jag kommer inte att göra ett vilseledande uttalande. Jag kommer aldrig att förråda dem som visar mig förtroende.
Det är ett stort och tungt löfte. Vissa hävdar att det löftet stod Carter dyrt i politiken. Kanske det, men den rådande uppfattningen är att han höll sitt ord. Och världen vore en bättre plats om fler politiker och medmänskor följde hans exempel.
... för osanna ord är inte endast onda i sig, de förgiftar själen med ondska.
Sokrates enligt Platon
Innan Carter gav sig in på en politisk karriär var han bland annat sjöofficer i USA:s ubåtsflotta. Inom det militära är det en fråga om liv och död att vara öppen med sanningen. Något som avspeglas i den handbok flottan använde för att utbilda Carter och andra sjöofficerare i hans generation, The Bluejackets' Manual utgåva 1940. På sidan som paginerats som 5 finns två stycken som är väldigt tydliga om den saken. Under rubriken Sanningsenlighet står det: "Det yttersta måttet på en man är: I knipa, kommer han att ljuga?" Och på samma sida under rubriken Ärlighet "Nog sagt. Utan ärlighet är din karriär begränsad och du kommer med säkerhet att misslyckas i det långa loppet." Det är ord och inga visor. Kanske den boken hade en inverkan på Carter? 
Carter var en troende mänska och det avspeglade sig i hans gärning. Om han aldrig ljög, sitter det nu en person i Vita Huset som inte gör något annat. Skillnaden är himmelsvid. Ställ dessa två bredvid varandra. Carter var kompetent, pliktmedveten, driven, effektiv, djupt religiös och ärlig. Trump är en vandrande katastrof, bryr sig bara om sig själv, saknar helt driv, får ingenting gjort, säljer biblar. En bok han själv aldrig öppnat, och han ljuger varje gång han öppnar munnen. Jimmy Carter bar sin egen låda, Donald Trump har nog aldrig lyft upp någonting som behövt flyttas.
Vi är alla bräckliga syndare. Men vi har alltid ett val. Det är klokt att välja en sträng sanning framför en lismande lögn. I politiken mer än någon annanstans. Politiken är inte enkel, den är lika komplicerad som verkligheten. Men det är vars och ens obestridliga plikt att välja en Carter och inte en Trump. I det sammanhanget finns det inga ursäkter.
I en tid som präglas av polarisering måste man värna skillnaden mellan sanning och verklighet. Platons sfärer säger inget om våra viktiga små bråk. Jean-Paul Sartre säger allt om dem, men denne försvarare av Stalin hade fel.
Var ärlig, bry dig, säg ifrån. Men akta dig för vissheten, för den är en falsk vän. Där står Platon med Diogenes plockade höna intill Sartre med Stalins smutsbyk. Och längst bak i raden står jag med mina brister och missförstånd.
Som Luther lär i Heidelbergdisputationen: genom förtvivlan över vår egen maktlöshet kan vi ta emot Kristi nåd.